Hur Lucila Godoy Alcayaga blev Gabriela Mistral

Hjalmar Gullberg.

02.10.05

Ur boken Gabriela Mistral, Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg. Stockholm, 1945.

I den lilla byn Las Cantera bland Andernas bodde för några årtionde sen en ung skollärarinna som hette Lucila Godoy y Alcayaga och där drabbades hon av en sorg ur vilken stor sång skulle rinna upp. De båda efternamn hon på spanska vis bar efter sina föräldrar, är av bakiskt ursprung. Vid den spanska erövringen av den sydamerikanska kontinenten på femtonhudratales hade baskernas kommit ner tillChile och där blandat sig med urbefolkningen, indianerna. Av dessa element var alltså det blod sammansatt som flöt i Lucilas ådror, ett tungt och oroligt blod. Hon föddes i Vicuña, en lite stad i Equis dal den 6 april 1889. Fadern, don Jeronimo Godoy Villanueva, som varit lärare, hade lätt föratt improvisera vers, denna talang synes har varit förbjuden med poeters vanliga och ostadighet. Han rymde från familien ett par gånger, medan dottern som han anlagt en liten trädgård åt ännu var barn; sista gången blev han borta för alltid. Modern, den vackra doña Petronila Alcayaga, har på sin ålderdom berättat, att hon ibland överraskade den emsamma flickan under förtroliga samtal med fåglarna och blommorna i trädgården. Kanske barnet redan bråddes på sin farmor, doña Isabela villanueva, en mycket originell dam somlevde i en avskildighet grån världen, som hon endast bröt när hon gick ut i sommarnatten för att läsa ödrisdiga förutsägelser om kommande ting i stärnorna eviga skift. En version av levnasssagan påstår, att Lucila skickades hem igen från skolan; hon ansågs tydligen för obegåvad att slösa bort undervisning på. På egen han fick hon inhämta sitt vetande och hade un kommit så lång, att hon själv satt somlärasrinna i La Cantera. Där mötte hon vid tjugo års ålder sitt öde. En järnvägsman vid namn Romelio Ureta arbetade i samma by och en svärmisk förälskelse uppstod mellan de två. Om deras förhållande vet man föga utom att han svek henne. Det gick honom illa; för att hjälpa en vän hade han ur en järnvägskassa lånar en blygsam summa, som han inte kunde återställa. En novemberdag 1909 tog han sitt liv med en kula genom tinningarna. En förtvivlad utan gräns grep den unga flickan, och denna förvivlan var så mäktig, att den genom trängde hela hennes väsen för att slutligen genom lidande föra henne fram till en storhet som soknade sin like i hennes land. Den förvandlade Lucila Godoy y Alcayaga till Gabriela Mistral, den latinoamerikanska världens främsta skaldinna. Under detta namn tävlade hon vid så kallade Blomsterlekar i Santiago de Chile 1914 och vann pris med några minnesdikter till den döde, Los sonetos de la Muerte –Dödens sonnettet. Snart spreds hennes mörkt lidelsefulla poesi från stad till stad och land till land i det spanskalande Amerika. Sin lärargärning övergav hon inte; hon överflyttade sin kärlek på sitt folks fattiga barn och gjorde sig så känd son pedagog, att hon 1922 kallades till Mexico för att hjälpa regeringen att reformera landets skolväsen. Samma år trycktes i New York hennes första stora dikt samling Desolación- som betyder Förtvivlan; en utvidgad upplagan offentliggjordes 11923 i Santiago de Chile. ”Må Gud förlåta mig denna bittra bok”, säger författarinnan i slutordet, ”och mådde människor som känner livet som en sötma också förlåta mig den” DE barn hon undervisade hade varit hennes tröst och för de hade hon skrivit de enkla sånger och dansvisor, som samlades i Madrid 1924 under titeln Ternura, Ömhet. Så blev Gabriela Mistral – som i Förtvivlans strofer sjungit om det barn hon aldrig fick med den döde – det ställföreträdande moderskapets diktarinna. Som en hyllning för henne sjöns en gång denna rondas av fyratusen mexikanska barn. Först 1938 utgavs i Buenos Aires, till förmån för nödlidande barn i det spanska inbördeskriget, hennes tredje stora diktsamling Tala – titeln kan översättas med Kalhygge men är också namnet på en barnlek. Här dominerar den fria versen på regelrätt rimmade och stavelseräknade dikters bekostnad, eller också ringar den spanska assonansen som en förbindande klockklang genom de ofta dunkelt visionära stroferna. Mot den patetiska upprördheten i Desolación står i Tala ett kosmisk lugnt kring den sydamerikanska jorden, vars doft man här förnimmer. Med en egendomlig bladning av hymn och barnvisa blir här det mänskliga livets grundämnen besjunga i dikter om bröd och vin, salt, majs, vatten – det vatten som kan räckas den törstande på många vis. Man är åter i barndomens trädgärd, i förtroliga samtal med tingen. Bland Gabriela Mistral läromästare intar Miréios provensalske skald en särskild plats: det är från honom hon har övertagit medelhavsvindens namn i sitt diktarnamn. ” Hans enkla sånger”, har hon sagt, ”lyssnade jag till i min barndom. Mistral är jordens diktare som Homeros är havets diktare. Alla mina förfäder har odla jorden.” Bland äldre latinoamerikanska diktare har hon hyllat mexikanaren Amado Nervo, mystiker och panteist; på samma mera spiritualistiska plan ligger inflytandet från den indiske nobelpristagaren Rabindranath Tagore: i denne mästares anda och stil har hon skrivit sina dikter på prosa, som den sydamerikanska kritiken ibland sökt värdera lika högt som hennes vers. I dessa prosadikter spårar man också mystiken från Själen Borg av den heliga Teresia, Spaniens stora helgon, som prisade inte ett liv ljuvlig ro utan ett liv i arbete och lidande. Men mer än alla andra böcker i världslitteraturen har bibeln betytt för denna diktarinna; ekon av Predikaren, Job och Höga Visan har gett rymd och ton ät hennes passionerade sång. En liknande vandring från skolpulpeten till diktartronen hade tidigare en kollega till Gabriela Mistral gjort: Selma Lagerlöf från Mårbacka i Sverige, som också vann pris i en litterär tävlan när hon satt som okänd lärarinnan i landsorten. I likhet med sin äldre nordiska kollega har den chilenska författarinnan aldrig upphört att förbli den goda och uofrande lärarinnan för alla sina folk. Hon har inte tagit skada till sig själv av att vid resor genom spansktalande länder i levande livet möta sin staty på torget.

Om diktarens mission på jorden har hon sagt sin konstnärskatekes: ”Din skönhet skall också heta Barmhärtighet och trösta människorna hjärtan.» ”Hela den latinoamerikanska världsdelen hyllar Gabriela Mistral som sin andliga drottning.