Medverkande arresteras
Eva Björklund
Den 14 mars hade USAs intressekontor i Havanna (se nedan) bjudit in ett 30-tal «oberoende journalister» m fl till «Första Nationella Seminariet om Journalistisk Etik». Den supermakt som sedan över 40 år bedriver kriminell ekonomisk krigföring mot Kuba bjuder till «Nationellt» möte! Så mycket tydligare kan supermaktens anspråk på överhöghet inte uttryckas.
Den nuvarande chefen för intressekontoret, som tillträdde i september, har mer oförblommerat än sina föregångare ägnat all sin tid åt att besöka de grupper och individer runt om på Kuba som samarbetar med USA, för att stödja dem materiellt och politiskt. Han har personligen tillryggalagt över 1000 mil – Kuba är ca 100 mil långt och ca 10 mil brett – i detta syfte. Han har medverkat vid möten med de USA-stödda grupperna och deltagit i överläggningar om hur arbetet ska bedrivas för att rättfärdiga och skärpa USA-blockadens effekter och störta regeringen.
Sådant är normalt inte tillåtet för diplomater. Enligt de konventioner som reglerar de mellanstatliga förbindelserna är det diplomaternas uppgift att företräda sina hemländer gentemot värdländerna, men de får inte bedriva politisk aktivism i värdländerna. Som blir alltmer bekant och uppenbart anser sig USA inte bundet av internationell lag, och denna verksamhet på Kuba har trappats upp påtagligt under 90-talet, för att med James Canson alltså gå så långt som att göra anspråk på ordna «Nationella» evenemang.
Redan innan detta senaste brott mot internationella konventioner hade den kubanska regeringen varnat Canson, och USA, att den inte tänkte tolerera hans aktiva omstörtande verksamhet. Och varnat att om inte detta upphörde skulle Kuba överväga att säga upp avtalet om intressekontor. Med tanke på W Bush´s upptrappade ekonomiska och politiska krigspolitik har kubanerna inte mycket att förlora på att beröva USA-regimen denna plattform.
Måndagen 17 mars visade kubansk TV ett utförligt reportage om James Cansons verksamhet och uttalanden och på onsdagen den 19:e begränsade Kuba rörelsefriheten för de drygt 50 USA-diplomaterna. De måste nu begära tillstånd för resor utanför Havannas län. Och samma dag arresterades de som deltagit i «seminariet» på USAs intressekontor den 14:e mars, och anklagades för samarbete med fientligt sinnad utländsk makt, dvs USA som bedriver ekonomisk krigföring och stöder terroristaktioner mot Kuba. Att som Folkpartiet och massmedia i USA och Sverige tolka detta som ett övergrepp på samarbetsmännens mänskliga rättigheter är att godta USAs rätt att försöka återta kontrollen över Kuba. De som känner till USAs aggressionspolitik mot Kuba är snarare förvånade över att Kuba låtit intressekontoret bedriva denna verksamhet så länge.
Grym och omänsklig behandling av kubaner i USAs fängelser
Det hör till saken att USA inte bara stöder och skyddar terroristaktioner mot Kuba, utan också fängslar dem som avslöjar denna verksamhet och utsätter dem för grym och omänsklig behandling.
Gerardo Hernandez är en av fem kubaner som i en starkt politiserad rättegång sommaren 2001 dömts till långa fängelsestraff – flera gånger livstid – av en domstol i Miami för att de infiltrerat terroristorganisationer och avslöjat deras planer (se nedan «Politiska fångar»). Den 28 februari kastades de alla fem, i olika fängelser, i olika hörn av USA, i isoleringscell. De hade inte begått några brott mot fängelseordningen, och ännu mindre någon våldshandling, som är det vanliga skälet för isoleringsstraff. Enligt USAs regering är motivet att «förhindra avslöjande av sekretessbelagd information». Vilket är märkligt, att de efter fyra och ett halvt år i fängsligt förvar plötsligt skulle ha sådan information! Den 28 februari, för 20 dagar sedan, fick Gerardo Hernandez klä av sig allt utom kalsonger och undertröja, och med nakna fötter gå in i en liten betonghåla som han sedan dess inte har lämnat. Där finns inget fönster, 2 lysrör lyser ständigt så att han inte ska kunna skilja dag från natt. Där finns en toalett, en betongbänk med tunn madrass och en lucka i dörren för mat. På en skylt utanför cellen står att ingen får ha kontakt med fången, inte ens skriftligt. Han får inte ha något att läsa, eller syssla med. Enda kontakten med omvärlden är de ständiga skriken och ropen från de andra 13 i isoleringscell, i många fall allvarligt psykiskt störda.
Sedan 5 mars, då de fems advokater fick reda på att deras klienter kastats i isoleringscell tog det nästan två veckor innan en av dem, Leonard Weinglass, fick tillstånd att träffa Gerardo. Och det är Weinglass som sedan kunnat berätta om den psykiska tortyr Gerardo utsätts för. Det räcker inte med de förfärliga «normala» villkor som gäller vid isoleringsstraff i USA. De andra i isoleringscell har rätt att ringa samtal och ha kontakt med sina advokater. De får också sina lysrör släckta på natten. Det har Gerardo förvägrats. Han har också nekats rätten att överklaga isoleringsstraffet, och han har inte fått ta emot brev från sina advokater.
Den 14 mars protesterade advokaterna formellt inför federala domstolen i Florida mot den godtyckliga, ogrundade och grymma bestraffningen av de fem, vars uppenbara syfte är att bryta ner deras psykiska motståndskraft. De krävde att alla fem kubaner skulle flyttas till fängelse i Florida eller släppas mot borgen för att kunna medverka till förberedelserna för sina överklaganden mot den uppenbart partiska och manipulerade rättegång de dömts i.
Det var den 16 mars som Weinglass fick träffa Gerardo Hernandez . Den 19:e fick han också träffa Antonio Guerrero i ett annat fängelse. Hans villkor är desamma som Gerardos, totalt isolerad, utan kontakt med någon, berövad alla tillhörigheter, inget att läsa, inget att skriva på, inte ens ett lakan att sova under. Antonio har fått besked av fängelsemyndigheten att han ska hållas i isolering på detta sätt i ett år. Och då kan isoleringen förlängas ytterligare ett år. Än finns inga uppgifter om de andra tre, som ännu inte tillåtits något besök.
Protesterna strömmar nu in från många delar av världen. Om du också vill protestera så kan du skriva till Federal Bureau of Prisons, 320 First Street, N. W. Washington DC, 20534, telefon 202 307 3198
USAs intressekontor i Havanna
Dåvarande president Carter som i början av sin mandatperiod försökte tvätta USAs skamfilade rykte öppnade 1977 dialog med Kuba och de båda länderna kom överens om att etablera intressekontor i respektive länder i avvaktan på lämpligt tillfälle att återuppta de diplomatiska förbindelser som USA bröt 3 januari 1961, inför invasionsförsöket i Grisbukten. Men det blev inget mer, för 1979 segrade sandinisterna i Nicaragua, och Carter återgick till traditionell härskarpolitik gentemot Latinamerika.
Iden med intressekontoren var att kunna sköta konsulära ärenden, visum mm. Men mycket snart blev USAs intressekontor i Havanna, i USAs ståtliga ambassadbyggnad centrum för omstörtande verksamhet. Med jämna mellanrum har kubanska myndigheter och media avslöjat hur de drygt 50 USA-diplomaterna aktivt arbetat för att bygga upp sabotageverksamhet och grupper av femtekolonnare på Kuba som samarbetat med intressekontoret för att stärka den ekonomiska blockaden, och på 90-talet skapa en s k dissidentrörelse. Hundratals miljoner kronor har använts för detta och antalet smågrupper har vuxit i takt med penningströmmen till att bli ett drygt hundratal bestående av vardera en handfull personer. De presenteras i västvärlden som «oberoende» journalister, bibliotek, partier, fack mm men är i verkligenheten helt och hållet USA-beroende. En del av dem får också stöd från regeringar i EU, framför allt Spanien, men också från politiska partier i Sverige som Folkpartiet och KDU.
Politiska fångar i USA
Det handlar om de fem kubaner som sedan början av 90-talet infiltrerat och avslöjat Miami-kubanska terroristorganisationers planer mot Kuba. Med sin verksamhet lyckades de förvarna kubanska myndigheter och förhindra 170 terrordåd – mordförsök på politiska ledare, sprängattentat och urskillningslös terror. Den information de samlat in om terroristorganisationer som Alpha 66, Comandos F4 m fl i Miami, som genom åren dödat över 3.400 kubaner och lemlästat lika många, överlämnades till FBI sommaren 1998. Det kubanska myndigheterna gjorde detta med förhoppningen att FBI skulle stätta stopp för verksamheten.
I stället kunde FBI ringa in de fem uppgiftslämnarna, och arrestera dem i st f terroristerna. Efter 17 månader i isoleringscell åtalades de för spionage mot militärbaser i USA och för hot mot USAs nationella säkerhet, utan några som helst bevis. Trots försvarets krav på att rättegången skulle hållas på annan plats genomfördes den i Miami där massmedia hetsade fram rena lynchstämningen mot de fem. Rättegången blev en skandal där juryn utsattes för hot och försvarets bevis och vittnen avvisades.
Domarna löd på flera livstidsstraff och för ett år sedan fördes de fem till olika högsäkerhetsfängelser spridda över hela USA, på så stort avstånd från varandra som möjligt för att omöjliggöra kontakt sinsemellan och försvåra kontakt med advokater och familjer.
Den uppenbart partiska rättegången, de många brotten mot rättegångsordningen och de orimliga domarna mot personer som arbetade för att avslöja terroristaktioner ledde till internationell uppmärksamhet och en solidaritetsrörelse med kommittéer i USA, Latinamerika och ett 30-tal länder. Till exempel finns en grupp med 82 parlamentsledamöter i Storbritannien som anslutit sig till kravet på ny rättegång för de fem.
Advokaterna har noga förberett ett överklagande som skulle upp i Atlantas apellationsdomstol 7 april. Så plötsligt, den 28 februari, kastas alla fem i sina olika fängelser i var sin ända av USA i isoleringscell, utan förklaring, t o m berövade rätten till kontakt med sina advokater. Medlemmar av solidaritetsrörelsen i USA som försökte besöka en av de fem den 7 mars fick beskedet av fängelseledningen att «det är möjligt att ni aldrig får se dem igen».
Advokaterna, Free-the-five-kommittéerna i USA och Kubas parlament gör alla bedömningen att detta skett för att försvåra överklagandet för att få till stånd en ny rättegång, genom att omöjliggöra kontakt mellan advokaterna och deras klienter. Men också för att försöka bryta ner de fem psykiskt, eftersom de för varje dag väcker allt större solidaritet och beundran för sin rakryggade kamp mot terrorismen. De utsätts för grym och förnedrande behandling som bryter såväl mot USAs egna lagar som mot FNs konventioner om behandling av fångar. De utgör ett besvärande bevis för att USAs s.k. kamp mot terrorismen är något helt annat, och på USAs alltmer uppenbara förakt för grundläggande rättsliga principer.